om att vidga sitt seende, think outside the box

Häromveckan gjorde en av mina treåringar sin första huvudfoting och det var mig han ritade av! Det var en stor ära och en stor dag överhuvudtaget! Jag satt bredvid och hejade på, lyrisk över att han nu kommit på hur man kan rita en människa! Han gjorde en väldigt stilren teckning, inget överflöd och när han var klar diskuterade vi bilden tillsammans. Jag ville att han skulle berätta om bilden, hur han tänkte. Jag ställde olika frågor och han visade hur han tänkte med huvudfotingens ögon, mun och huvud. En sak förbryllade mig dock och jag frågade; vad är det där, längst ner på bilden? Och han svarade med stor självklarhet och pondus; men Helena, det där är ju din svans såklart! Och jag kände mig så dum, så himla fantasilös. En trist tråkmåns fast i konventioner om hur saker och ting ska se ut. Det är precis så jag INTE vill vara och jag kämpar med det hela tiden. Det är väl klart som korvspad att jag har en svans! Finaste lilla barn, tack för att du hjälper mig att se, att du vidgar min fantasi och hjälper mig att klättra över kanten på den fyrkantiga lådan. Lär mig mer om din värld, snälla! Visa mig allt!

jag la rabarber på rabarbern!

Tjenamors såhär på söndagskvällen! Hur har ni haft det i helgen? Jag har bl.a. varit i Norrviken hos mormor och morfar och firat mormor på 91-årsdagen! Klantigt nog glömde jag kameran hemma så istället bjuder jag er på virtuell rabarberkräm för mormor lät mig lägga rabarber på hennes rabarber! Och rabarber är ju något av det godaste som finns!
Såhär gör jag när jag gör kräm; jag tar ca 10-12 rejäla rabarberstjälkar och skär dem i små bitar.
Sedan häller jag i dem i ca 6-7 dl vatten och 1½ dl socker och så låter jag allt koka upp och så får det koka i 10-15 minuter.
Under tiden rör jag ihop 3 msk potatismjöl i ca 1 dl vatten och så stänger jag av plattan och rör ner potatismjölsblandningen i rabarbersörjan. Sedan sätter jag på plattan igen och låter det koka upp och då får det koka en pyttestund bara och sen är det klart! Bli inte rädda om resultatet ser ut som kräks, det ska det göra!
Sen är den redo att ätas, bara att hälla upp i skålar tillsammans med kall mjölk och njuta! Så himla, himla gott!
Ha en fin söndagskväll bästa ni!

Här kan ni läsa mitt recept på rabarbersaft om ni vill!

Angus & Julia Stone

Igår var jag och A på Nalen och hörde och såg Angus & Julia Stone! Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, så fantastiskt var det! Musiken är så sanslöst vacker. Texterna är små sagor. Deras röster är som en blandning av grädde och sammet, det lenaste lena. Man sveps bort till en helt annan värld, trollbinds av tonerna från deras röster och de tusentals instrument de trakterar; munspel, gitarr, trumpet, piano osv. Det enda som drog ner betyget var väntetiden, för de tog verkligen otroligt lång tid på sig innan de kom ut. Fast de är förlåtna, för nu och för all framtid för deras musik är kärlek. Tack A för bästa födelsedagspresenten!
I love Angus & Julia! Här får ni tre smakprov!

Nappsagan

Våra 3-åringar slutade med napp för kanske tre veckor sedan. Det gjorde vi genom "Nappsagan". Nappsagan hittade jag på en dag när jag cyklade hem från jobbet. Den handlar om tre barn som blivit för stora för napp och ger sig ut på ett äventyr i skogen för att ge sina nappar till tre nallebebisar som inte har några nappar och ligger och gråter hela dagarna. Barnen går ett och ett genom skogen och alla stöter de på en krokodil som gärna vill äta upp barnens nappar, men barnen är listiga på olika sätt och lurar krokodilen med andra godsaker och medan den girige krokodilen hamnar i fällan passar barnen på att lämna sina nappar hos nallebebisarna som blir så glada så glada! Barnen själva är väldigt nöjda med sin insats och sagan slutar med att barnen stolta och glada går hemåt och jublar över att de är stora barn nu! På bilden gör jag nappsagan ute i skogen, egentligen är det en flanosaga, men den funkade lika bra ute också, nästan bättre till och med.
I en vecka körde vi stenhårt med Nappsagan, jag dramatiserade den varje dag och vi pratade med barnen om att nästa vecka ska ni också få gå ut i skogen och lämna era nappar. Sagt och gjort, den dagen kom och vi gick till skogen. Barnen fick lägga sina nappar i ett paket som vi fint slog in och satte snöre om. Sedan skrev vi ett brev från barnen till nallebebisarna och tillsammans satte vi ut paketet långt in i skogen på en sten. Sedan fick barnen leka som de ville och när de var mitt inne i leken tog vi bort paketet och gömde det. Efter en stund märkte barnen att paketet var borta och vi pratade om att nallebebisarna smugit fram i smyg och tagit paketet. Då blev det liv i luckan, barnen tjöt och ville ha tillbaka sina nappar, nu ångrade de sig! Fast bara en kort stund, efter ett tag gick det över och nöjda och glada gick vi hemåt igen. På vilan somnade alla barnen ändå! Utan napp! Visst, det tog längre tid för vissa, men ändå!
Sedan tog jag hem napparna och tog ut dem i skogen bakom huset och fotade dem tillsammans med mina gamla nallar. Sedan laminerade jag alla foton och skrev ett brev från nallarna till barnen.
Veckan därpå gick vi till skogen igen och då fick barnen leta efter den överraskning jag hade berättat att nallarna skulle lämna. Ett efter ett hittade barnen bilderna och brevet läste vi högt. De var alldeles förtjusta över att se sina nappar på bilderna och skrattade gott åt att nallarna sög på deras nappar! Och nu är det som om barnen aldrig har haft napp! Himla bra grej blev det! Ville bara skriva det här ifall det är någon som läser som vill bli av med sitt barns nappar!

hippie?

Hela helgen har jag pga. mina ögonsjukdomar gått helt sminklös sånär som på röda läppar. Det är nyttigt för mig att öva på det. Jag har verkligen varit så att jag inte kan ta ett steg utanför dörren utan smink. Varje dag sedan jag var 14 har jag sminkat mig mer eller mindre. Nu kan jag tänka mig att gå till affären eller ut på promenad sminklös, men det skulle fortfarande aldrig falla mig in att t.ex. åka tunnelbana, gå och jobba, åka till skolan eller åka till stan utan smink, aldrig! Jag känner mig så otroligt naken, sårbar och ja, ful.
I lördags behövde vi åka till Hornbach och köpa kakelfix och då var jag tvungen att "klä ut mig" till en hippie för att kunna känna mig bekväm. Jag målade läpparna idiotröda, satte på mig de största solbrillorna man kan tänka sig, min mest 70-talsinspirerade skjorta samt mitt hippiehårband som lillasyster M virkat åt mig. A skrattade i smyg, men jag behövde verkligen spela lite teater för att fixa den påtvingade nakenheten, dvs. sminklösheten.
Hur känner ni er när ni är naturliga, utan smink? Är det fler än jag som känner sig sänkta?

knäppa ögon och kakel

De senaste sju månaderna har jag varit konstant förkyld, jag har varit frisk högst 3 veckor åt gången. Jag har också haft ögonskav minst lika länge, men de senaste två veckorna har det emellanåt skavt något olidligt. Jag har ganska hög smärttröskel och har ofta svårt att ta mina egna sjukdomar på allvar, men nu kunde jag inte stå ut längre så jag åkte till ögonakuten och där säger läkaren att jag har inflammation i hornhinnorna och bindhinnorna samt någon slags kärlväxt i ena irisen. Ojdå, tänkte jag när jag åkte hem med en påse full av ögonmedicin, salvor och droppar. Nu går jag omkring och ser ut som en bölfia med rinnande ögon fullproppade med diverse flottiga salvor. Önskar att det här snart går över! Och är lite arg på mig själv att jag inte tar mig själv på allvar.
Annars så håller vi (A) på att kakla en av väggarna i köket, vilket är sorgligt eftersom det är en sån fin tapet. Men även nödvändigt eftersom tapeten blivit helt fettskadad av diverse matos som läckt ut genom den dåliga fläkten. Jaja, jag tror att det blir superbra och vi har ju i alla fall tre fina Josef Frankväggar kvar!

glöd

Precis när den varma luften höll på att förlora sin kraft och när solen började vinka adjö bakom trädtopparna bestämde vi oss för att åka till Lida. Jag och A har nog varit ute vid Lida vid alla dygnets tidpunkter och det är alltid lika vackert.
När vi kom fram gjorde vi upp en eld i eldstaden. Det tog ett tag att få fjutt på elden, men efter ett tag sprakade det så hemtrevligt så! Det var alldeles i rättan tid för solen hade precis gått och lagt sig och de lite kalla vindarna gjorde entré. Brasan värmde som en vårfilt över knäna.
Vi bara satt och tittade. Det är så härligt att bara hänga tillsammans, göra allt och inget i samma andetag, prata, vara tysta, se på varandra sådär riktigt länge bara.
Vi plockade fram den varma oboyen sen i skymningen. Oboy är obligatoriskt på våra utflykter.
Sen stirrade vi in i glöden, förundrades över röda eldfigurer och eldars värme och intensitet.
Och elden falnade sakta. Dog ut och det blev mörkt.
Vi pusspusspussades och sen drog vi hemåt på kringelikrokvägarna!

socker

"Åh Helena, du ser ut som socker. Hela du är full av små sockerprickar." Så sa ett av mina fina förskolebarn och jag blev så himla glad av det. För det är något helt annat än prickig korv.

Våffelvitt

Ditt ansikte är persiennrandigt och vi ler sömnigt mot varandra. Vi ligger i ditt vita sovrum. Våffelvit, så heter färgen på väggarna säger du och vi tänker att de måste mena smeten. Våfflor är ju gyllengula. När jag ser på väggarna, badande i solljus tänker jag bara på varm mjölk med en sked honung i. Det är så varmt idag. Vi ligger och räknar varandras fräknar. Det är lätt att räkna dina, du har nitton stycken på näsan, men du slutar räkna mina när du kommit till hundra, du säger att hela jag är en enda stor prick. På parketten lyser strimmor av guld. Tänk om katten levt säger vi, då hade han gått och lagt sig där på den guldiga parketten och solat. Vi ligger där i sängen och lapar sol en stund. Jag läser högt för dig ur Sommarboken. Om skärgårdar, tångdoftande hav och solvarma klippor. Vi läser ända tills nya solmönster bildas på parketten och du säger att det är dags att stiga upp. Du kokar ägg och brer smörgåsar. Vi drar undan gardinerna och öppnar balkongdörren. Sedan sitter vi där på balkongen i morgonsolen och äter vår frukost, medan de våffelvita väggarna sakta vaknar bakom oss.